2010-06-21
2010-06-18
2010-06-17
2010-06-15
2010-06-13
2010-06-10
oh deer!
socket-deer, Nendo via Oh Gizmo!
Åhléns
Akari Luig
Konstnären Andrea Canalito har gjort rådjur i cupcakes. Från hennes utställning Twinkle Twinkle Baby.
2010-06-07
2010-06-06
2010-06-02
2010-06-01
Visste du detta om svensk formgivning?
Uppgift Svensk Formgivning Högskolan Halmstad
Välkommen till utställningen med svensk formgivning! Jag har plockat fram 9 föremål formgivna under 1900-talet som representerar svenska formgivare och, vad man skulle kunna tro, svensk design. Låt dig förvånas, förargas, förundras och förändras, men förvänta dig inte att föreställningarna om svensk formgivning blir förkunnade.
Alexander Samuelsson, glasflaska för Coca-Cola, 1915
Svenska Alexander Samuelsson blev 1915 förfrågad av det amerikanska företaget Coca-Cola att göra en ny design på deras glasflaska. Många svenska formgivare har under 1900-talet haft kontakt med USA på olika vis, både för att förmedla sin egen design och kunskap och för att ta del av deras formgivning. Under den tidiga modernismen blev Sverige välkänt för sin vackra glasformgivning, kanske var det därför Coca-Cola kände förtroende att anlita en svensk för detta (idag) prestigefyllda uppdrag.
Om formgivningen: Jag tycker att flaskan passar på utställningen då den visar att Sverige haft en roll i en stor internationell kontext. Den svarar på ett önskemål från en amerikansk uppdragsgivare och har blivit en del i Coca-Cola flaskans utvecklig, samtidigt som man kan se historien om det framgångsrika svenska glaset.
Gunnar Asplund, Siennastolen, 1925
Denne man är idag en välkänd 1900-talsformgivare som bland annat gett Stockholms stadsbibliotek sin arkitektur.
Om formgivningen: Typiskt för Asplund brukar beskrivas som geometriska upprepningar och ganska mjuka former. I denna stol kan man se en del av art decot med sitt välarbetade trä och elfenbensknoppar, något som var en internationell trend. Fåtöljen verkar hygienisk, skulle kunna vara praktisk, men till skillnad från Mathsson har han inte här satt människans form i första hand, utan kanske snarare estetiska överväganden för att uppnå ett särskilt utseende. Man skulle kunna tänka sig att detta är tillverkat för funktionalismen, men det handlar om exklusiv formgivning som inte når ut till särskilt många personer, och inte heller har några önskemål om att göra det. Sienna är namnet på ett brunt färgpigment döpt efter staden Siena i Italien.
Bruno Mathsson, Eva, 1934
Bruno Mathsson har blivit en ikon för svensk formgivning och både tidiga och sena verk är än idag aktuella i produktion och på auktioner.
Om formgivningen: Bruno Mathsson arbetade med internationella trender, men satte en ”svensk” prägel på sin formgivning som svarar på föreställningarna om svensk design. Det ser lätt ut, han har tagit vara på våra naturmaterial och involverar omtanke för människan. Många formgivare från andra länder arbetade med ”lätta” möbler, många arbetade fortfarande med trä och många formgav möbler efter människokroppen, bland andra franska Le Corbusier. Dansk/Amerikanska Jens Risom gjorde 1941 en väldigt lik stol kallad Low Lounge Chair. Då inser man att Bruno Mathsson varit en del i utvecklingen av internationell design. Detta passar in i ramen på MoMA om vad som är skandinavisk och amerikansk design. Det är inte viktigt vem som var först, utan snarare viktigare vad det gett för fortsatt formgivning. Hade denna stol tillverkats med stålrör istället för trä hade uttrycket blivit ett helt annat och vi hade antagligen dragit kopplingar till Breuer och Tyskland.
Greta Magnusson Grossman, Cobra, lampa 1948
Greta var både arkitekt och formgivare och har först nu blivit uppmärksammad. Hon var verksam i USA. Kan man då kalla denna formgivning skandinavisk?
Om formgivningen: Detta känns väldigt universellt modernistiskt. Å andra sidan då vi vet att det är en svensk formgivare väcks tankar om hur ljus och mörker påverkar oss. Genom att dra kopplingar till modernitiskt tyska Bauhaus får vi i denna formgivning in både amerikanska, svenska och tyska rötter. Då man uppmärksammar namnet Cobra dyker genast paralleller till Ericofonen upp även i formspråket. Plötsligt ser vi en svensk designklassiker i en modernistiskt universell lampa.
Carl-Axel Acking, Trienna, stol 1957 för NK
I en tid av förändring och början av uppror mot de funktionalistiska reglerna ser vi denna spännande stol.
Om formgivningen: Danska influenser har haft stor inverkan på denna formgivning, bland annat ser jag likheter i Kaare Klints Safaristol från 1933. Man brukar peka på att danskarna använde snickerihantverk och utvecklade detta med nya tekniker som dykt upp under tiden. Även engelsmännen förespråkade ofta klassiskt snickeri med Arts and Crafts. Här kan vi se hur skandinaverna inspirerades av och gav eller tog från varandra, men också från internationella kontexter. Med tanke på namnet hade han kanske tänkt visa upp den på Triennalen i Milano 1958 som aldrig blev av på grund av protester, eller så kan det ha varit ett sätt att se tillbaka på framgångarna där.
Jan Ekselius, Etcetera, 1970, J O Carlsson
Nya färgspråk, formspråk och motstridiga drömmar hör till tiden, eller?
Om formgivningen: Formgivare från flera olika länder såg möjligheter i nya material och tekniker att göra sådant som inte förväntades som ”vanlig” formgivning. Det är lekfullt, mjukt böljande och representerar ett nytt tänk inom design. Tycks man inte kunna se lite stålrörsmodernism och Le Corbusiers humant anpassade fåtöljer? Det är design som talar med oss och namnet berättar att vi går vidare, men kanske inte med så stora steg som man tror.
Erik Nirvan Richter, länstol, 1993 Norrgavel
Med inspiration av Carl Malmsten, ekologisk omsorg och priser som Utmärkt Svensk Form har Norrgavel nått stora framgångar.
Om formgivningen: Möblerna beskrivs andas livlighet, hemkänsla, vänlighet och omsorg - oj så socialistiskt svenskt! Hade jag inte vetat att detta var gjort av en svensk formgivare hade jag trott att det var danskt med den tydliga hantverksandan och bevarandet av ett traditionellt formspråk. Jag tycker mig se lite utav Hans Wengers Påfågelstolen från 1947.
Harri Koskinen, Block lamp, Design House Stockholm 1996
Blocklampan som är designad av finska Harri Koskinen för Design House Stockholm finns på Museum of Modern Art New York sedan 2000 och är Design House Stockholms bästsäljare med sin ”unika form och skandinaviska touch”. Den har också mottagit flera designpriser.
Om formgivningen: Här har vi en produkt som passar perfekt in i föreställningen om svensk design. Det är poetiskt och tekniskt intellektuellt på samma gång. Bevisligen slår fortfarande den etablerade berättelsen om skandinavisk design utomlands, en berättelse som är svår att komma bort ifrån. Design House Stockholm som är representanter för svensk design nationellt och internationellt anlitar finnen Harri som svarar på uppgiften med högsta betyg. Han får med det nordiska ljuset ”som så starkt påverkar oss”, is och natur, en rolig postmodernistisk twist samtidigt som det är avskalat minimalistiskt. Harri observerar, bejakar och ger oss vad vi vill ha. Tack så mycket! Eller?
Mats Theselius, Norrsken, 2005
Mats Theselius är en verksam formgivare med prestigefyllda uppdrag. Norrsken blev designad åt Kronprinsessan Viktoria 2005 i ett enda exemplar. Den påbörjade serien kallas ”nationella fåtöljer”.
Om formgivningen: Denna form kan ses som typisk postmodernistisk med sina historiska referenser. Theselius har varit verksam i USA, vilket kan ha gett vissa influenser då fåtöljen känns lite mer pampig än exempelvis den från Norrgavel. Han har också ett stort intresse för att bevara konsthantverket, en kultur som han tycker förskönar människors vardag och som är på väg att falla bort. Detta är gediget hantverk med en postmodern touch som tittar tillbaka på vår hantverkstradition och 1800-tals lyx. Mats Theselius får Ellen Key att vända sig i graven.
Per B Sundberg, Crystal lamp, Orrefors 2003
Per B Sundberg känns igen på sina postmoderistiskt humoristiska föremål. Han tittar på traditionen, föreställningar om svensk design och ger det en ny twist.
Om formgivningen: Här kan jag tydligt se kopplingar till den svenska glastraditionen som Orrefors varit med att skapa. Under 90-talet eftersträvade man renlighet och minimalism på många olika plan. En reaktion på den stora mängd teknik som kommit in i hemmet var att alla sladdar skulle gömmas i sladdgömmor. Sladdar blev förbjudet och mycket blev snart sladdlöst, trådlöst och svävande. Per B Sundberg gör här sin sladd till en del av formgivningen, kanske är det ett svar på den pågående anti-sladd-hetsen? Kanske är det en kommentar till och ett sätt att smutsa ner förväntningarna om svensk glasformgivning från utlandet.
Det finns en önskan om att svensk formgivning ska vara något speciellt, en föreställning som förstärks av MoMA, designskribenter, TV och reklam. Politik och sociala värderingar kan hjälpa oss läsa av Skandinavien och omvärlden. Kanske vill vi inte alltid se sanningen men det räcker att ta till vara på den stora uppskattning vårt lilla land får internationellt och fortsätta inspireras av historien och andra länder, fortsätta bejaka vår tradition och fortsätta följa och gå emot reglerna.
Anna Gustafsson
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)